Nu går jag inomhus

Nåja, inte för alltid, men nu har jag fått ytterligare ett uppdrag av Linköpings kommun, nämligen att börja med renoveringen inomhus i mangårdsbyggnaden. I uppdraget ligger också att dokumentera tankar och beslut om slutmålet och syftet med husets renovering. Inriktningen blir att backa allt till hur det kan ha sett ut när huset byggdes 1918-1920. Självklart måste det finnas vissa saker som ska finnas för att huset ska fungera i dag och i framtiden. Exempelvis måste huset vara tillgängligt för alla.

Utgångspunkten för renoveringen är att huset kommer att användas som ett nav och samlingsplats i arbetet att göra naturreservatet "Tinnerö Eklandskap, kultur och natur" till en fungerande unik naturtyp i balans. Tinnerö Eklandskap är nästan ensam i Europa, om att kunna visa upp ett eklandskap i balans. Dock, i dag måste man hjälpa växter och djur i den hotade naturen att komma till ett samspel som fungerar. Här hittar du information om kommunens naturvårdsarbete http://linkoping.se/Miljo-halsa/Natur/ . Spara länken så du kan hålla dig informerad om vilka naturvårdsåtgärder som ska göras eller har gjorts i Linköpings kommun.

Vi har valt att börja renoveringen i entrén, hallen och salen på bottenvåningen. Åtgärderna så här långt har varit att skala av de senaste lagren och försöka kika in i de underliggande lagren. Så mycket som möjligt, även det senaste lagret, ska sparas och dokumenteras. Det betyder att fragment av tapeter, färglager och lister sparas och dokumenteras samt fotograferas. Här ovan ser du hur man gjort, för att få lerkliningen att sitta stabilt. Det man ser i hålet är två vasstrån som sitter stabilt fast i väggens brädkonstruktion. Sedan har man smackat på lerkliningen. Vasstråna sitter vågrätt, med ca 1,5 tums mellanrum. De hålls på plats i brädväggen med hjälp av fastspikade ståltrådar. Lerklining är en mycket gammal metod för att få väggar täta mot drag. Vid arkeologiska utgrävningar i området, som jag varit med på, hittade vi huslämningar från tidig järnålder med exakt samma lerklining. Lerkliningen består av lermjöl, fin sand och ett binemedel. Bindemedlet ska fungera som armering och kan vara vasstrån, hår, grässtrån, nässlor eller vanligt "bös" från logen. På järnåldern hade man givetvis inte brädor när man byggde upp en vägg utan man flätade upp en vägg av ris som kunde formas som man själv önskade. Sedan smackade man på lerkliningen så den fick fäste i risväggen. Vi kommer att använda ett gammalt recept på lerklining som fungerat sedan mycket länge:
8 liter lermjöl (ca 10 Kg)
24 liter fin sand (ca 35 kg)
2 liter limvatten
4-8 liter vatten
8-16 liter hackad linhalm
samt, om man har, gammal uppblött lerklining. Så mycket som möjligt ska återanvändas! Receptet ger ca 25-30 liter vilket räcker till ca 2 kvadratmeter.
Lermjöl är torr finmald blålera och limvattnet gör man av något animaliskt lim t. ex. benlim.
Jag kommer i det här projektet att luta mig mycket på gamla kunskaper som finns samlade hos t. ex. Gysinge Centrum för Byggnadsvård www.gysinge.nu .

Tidningen till vänster var klistrad på lerkliningen för att ge en slät yta att klistra den första tapeten på. Lerkliningens yta är ganska grov, därför använder man exempelvis vått tidningspapper eftersom det sträcks slätt när det torkar. En intressant detalj på den här bilden är att det finns ett datum: oktober 1919. Tapetseringen bör alltså ha gjorts straxt efter det datumet.

Vill du läsa mer i ämnet så föreslår jag ett biblioteklån av t ex Handbok No 9 utgiven av Gysinge Centrum för Byggnadsvård, ISBN-13: 978-9197628037 .. Råkar du ha ett fungerande lånekort hos Linköpings Universitet så finns den möjligheten. Annars kan det fungera med ett s k Fjärrlån genom de flesta "stadsbiblioteken". Självklart finns boken att köpa från Gysinge. De har mycket litteratur på sin hemsida.