En av två

Det finns två skorstensstockar i Tinnerö mangårdsbyggnad. På just den här har tegelarbetaren från början av 1900-talet skickat en liten hälsning i form av ett par avtryck av två fingrar. Tegel har en mycket intressant historia. Här kan du läsa mer om tillverkning av bland annat tegelstenar.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Teglets_historia

Den sitter ivägen

 

Den här sotluckan som ska serva sotaren när det blir dags att rengöra skorstenen sitter på alldeles fel plats. Framför den ska bergvärmens elektronikskåp stå vilket gör att den är i stort sätt omöjlig att nå, men vi flyttar den till andra sidan av skorstensstocken. Då får vi ju också chansen att göra den ren. Färgen ska bort. Sandblästring kanske? Då får vi möjlighet att testa sandblästring av den öppna spiseln. Det finns en bild av öppna spiseln från 1920-talet och där är den helt omålad.

Nu gäller det att komma ifatt

Nu är det andra naturlagar som gäller! Det är inte längre strategin att koncentrera oss på att fixa entrén, hallen och salen utan nu gäller att förbereda oss på att det ska borras för bergvärme och installera värmeelement och installera handikapptoalett och dusch och handikappanpassa en ny entré där köksingången är idag. Så vår strategi får bli att göra ytorna som vi inte kommer åt efter det att elementen är monterade på plats,  färdiga. I detta fall handlar det om cirka 20 nygamla värmeelement. Några av ytorna är målade, t ex där väggytan är med dubbelfasspånt andra ytor är, där omgivande ytor kommer att tapetseras. Eftersom de nya elementen ska likna en typ som fanns i början av 1900-talet så måste väggen bakom elementet målas eller tapetseras med färg och/eller mönster som matchar färg och mönster på hela väggen. Elementen består nämligen av tjocka flens vilket gör att man ser rakt igenom. Det gäller alltså att få bort den gamla väggytan, spackla och slipa så vi kan grundmåla eller klistra tidningspapper för att få en jämn yta. På den ytan ska det sedan målas eller tapetseras. Målningen kan ta en ganska lång tid eftersom det blir 3-4 lager linoljefärg som ska torka mellan varje moment. En strykning kan ta flera dagar att torka.

Här ska det sitta ett extra stort element. Hur och var kommer rören till och från elementet?

Här kommer en sammanställning på åtgärder som vi börjat med. Det gäller att ta bort de nya lagren så man kommer in till ursprunget. Köket har dubbelfasspånt både i taket och på väggarna. Vid någon av de senaste förändringarna har inneburit att man lagt till s k tretexskivor, troligen i syfte att öka isoleringen. Det ökar tjockleken självklart och har inneburit att man har varit tvungen att öka bredden på fönsterbrädan. Så nu när vi minskar tjockleken, in till dubbelfasspånten, så måste vi också minska fönsterbrädans bredd. Vi förutsätter att den minskade väggtjockleken också ger minskad isolering, men det kommer att kompenseras med hjälp av mer effektiv värme genom elementen.  

Ett exempel på hur ett element kan ha sett ut i början på 1920-talet.

Detta fanns bakom masoniten i serveringsrummet. En begynnande rötskada har hejdats troligen genom att man bytt ut virke på utsidan som gjorde att det blev vattentätt och rötan avstannande.

På en rejält nedsmutsad yta i köket fanns dessa lager. Det kan kännas lite som strutsmetoden när man gömmer denna yta under ett antal lager. "Huvudet i sanden."

Här hittade vi ett dörrhål mellan köket och skrubben bakom nuvarande diskbänk. Det intressanta med detta är att det finns exakt  likadan träimitation på dörrar i köket på Fröberget. Här använder man en teknik som brukar kallas "ådring".

Efter ett ofrivilligt stopp

Detta inlägg får bli en sammanfattning om vad som hänt sedan sist. Efter en sprucken Bakercysta och konvalescens så är jag med på bana igen. Det finns lite bilder att presentera, men framför allt vill jag presentera Ola:

 

Ola kommer att jobba ett tag i naturreservatet med diverse åtgärder. Ola har greppat sickeln och färgskrapan med den äran!!! De moderna färglagren av plastfärg är nu borta i hallen och entrén. Hela renoveringen i Tinnerö mangård går ut på att vi ska backa bakåt i tiden genom att ta tillbaka bland annat färger  och tapeter och måla om och ersätta tapeter så nära ursprunget som möjligt. Här i hallen har vi hittat det färglager som ligger direkt på grundfärgen. Vi kommer att få mer hjälp av Marie Hagsten från Östergötlands Länsmuseum att ta ut ett färgnummer så vi kan beställa nylinoljefärg.

 

Nu gäller det också att hitta tapeter som går i samma stil och med ungefär samma färgskala. I salen finns små tapetfragment som ligger direkt på det första tidningslagret. Det tapeten finns också med på en bild som är tagen, med Ture Svensson sittandes vid ett litet bord med några krukväxter. Troligen är det ett foto taget vid en högtid. Vilken högtid är oklart så här långt. I bakgrunden på bilden är den öppna spiseln i salen och på väggen syns också den första tapeten. Tapetens mönster är mycket tidstypiskt, med vinrankor i en ganska mörk färgskala.

 



Den tapeten är klistrad på ett tidningslager där jag hittat denna text:

Om någon till äventyrs inte kan läsa texten så står det:
ÖSTGÖTEN, FREDAGEN den 10 OKTOBER 1919
Det betyder att tapetseringen skedde någon gång efter det datumet.

En annan tapet vi hittat, har en för tiden ganska vanligt mönster. Den kallas ibland för "Gröttapeten". Det kan man förstå, för i stora sjok och lagom avstånd ser den faktiskt ut som havregrynsgröt. Eller hur?





Gröttapet

 

En annan sak som är otroligt spännande och som har en historisk länk långt bak i tiden är "Lerklining". Som jag nämnt tidigare så har jag i samband med arkologiska undersökningar i området funnit det som inom arkeologin också kallas lerklining. Det kan vara huslämningar från tidig järnålder. Men då måste huset ha varit utsatt för brand, av våda eller kanske nedbränt för det var dags att bygga ett nytt hus. Tack vare hettan i samband med branden så övergick den torkade leran till keramik och finns alltså kvar i marken ibland i ganska stora sjok. Lerklining består av lermjöl, sand och något eller några material med långa tunna fibrer t ex halm, hö, nässlor, hår osv. Lermjöl är torr blålera som malts. I dagens lerklining använder man Lermjöl, finkornig mursand, linhalm och något animaliskt lim t ex benmjöl. Sedan är det bara att lägga linhalmen i vatten. Det tar några dagar innan halmen sugit åt sig lagom med vatten.
Detta är en bild tagen nere vid golvet. Man ser vasstråna som ligger vågrätt och som har som uppgift att förankra lerkliningen mot väggstommens plankor. I forntidens väggkonstruktion fanns förstås inte plankor, så de gjorde väggkonstruktionen med hjälp av att fläta tunna grenar. Därefter smackade de in den färdiga lerblandningen i flätkonstruktionen. Vi hittar exakt samma lerbitar i forntidens huslämningar som vi hittar i "dagens" gamla väggar.

Här är en bit från en vägg i salen med spår efter vasstrån.



Att ta ut färgkulörer

Det är inte lätt! Så det är väldig tur att jag har lätt att få professionell hjälp av Marie Hagsten från Östergötlands Länsmuseum. Vi gick genom de ytor som jag skrapat fram så här långt. Vi har som en utgångspunkt att vi vill se vilken som var den första färgen. Det jag kunnat konstatera så här långt är att det yttersta lagret är plastfärg och kanske ytterligare 2-3 lager. De är ganska lätta att identifiera eftersom de lätt släpper lager för lager, med lite tryck med en nagel. Så med lite pillande har vi lyckats identifiera den vita färgen som fanns på golvlister, fönsterkarmar, fönsterfoder, dörrar osv.
NE S1005-Y10R. Dessutom en färg på dubbelfasspånten i hallen, NE S2030-Y30R. Den senare hittade vi under, där det hade suttit en konsol till en hatthylla. Jag får nog planera för minst ett par, kanske tre klädhyllor i hallen så alla besökare känner att de är välkomna och att de inte behöver gömma sina ytterkläder för att de inte ska ligga i vägen. Det blir nu viktigt att spara några färgtrappor så man kan se historien. Det är en stor utmaning och svårt, så jag ser fram emot det jobbet.

Vad kan detta bli?

Lugn bara, det finns tre till. Jodå, det ska bli ett par parkbänkar som säkert kan hitta sin plats någonstans vid Tinnerö mangårdsbyggnad. Det gäller att alltid hålla ögonen öppna, för jag hade nästan gett upp. Hade letat och frågat runt på kommunen, men ingen visste var de hade tagit vägen när de skulle avvecklas. De hade blivit omoderna! Kan man tänka sig att en så traditionell parkbänk kan bli omodern. Jag kommer ihåg dessa. De fanns bland annat i Trädgårdsföreningen, vilket var min skolväg till Linnéskolan på 50-talet. Omoderna? Jag tror nog att de som skulle flytta dom tyckte att de var för tunga! Med tre tjocka ekplankor, två stycken som sittbrädor och en som ryggstöd och två gjutjärnsgavlar, det var klart att de var tunga. Det var väl lite av idén med det hela. De stod kvar där de ställes ut. Inte som nu när det varit lite party i Trädgårdsföreningen så ligger dagens soffor lite här och var i parken. Nu ska bara den här fjärde och sista torka. Det tar kanske 3-5 dagar innan zinkmönjan torkat sig hård. Sedan ska jag köra ut dom till Sven-Erik så han får såga till ekplankorna och montera dom. Det ska bli spännande att se om det blir samma färg som jag kommer ihåg. Gjutjärnsgavlarna blir nog i alla fall svart, eller?

Ett tack till Gysinge

Kan det bli bättre! Jag tänker på innehållet i denna bild. All golvlist var utbytt, men så hittade jag den här biten med alla färglager. Den satt som skydd för ett par vattenledningsrör inknölade i en trång smatt. Nu vet jag vilken kulör som gäller, den som är närmast grundfärgen. Att det är rätt golvlist vet jag tack vare att det i alla vindsutrymmen också finns denna golvlist, dock omålade. Vi ska ju backa hela huset till hur det kan ha sett ut från början. Så nu gäller att förbereda för såpskurade golv, vedspis i köket, även den vedeldade ugnen som det finns rester av i köket, m m. Men vissa eftergifter måste vi anpassa oss till, exempelvis handikappanpassning.  Nästan samtidigt så tog jag bort lite tapetlager för att kunna kontrollera lerkliningen, jodå den satt skapligt fast, tack vare den fastspikade ståltråden. I ståltråden satt parallella vasstrån vågrätt fastnajade, med kanske, 1,5 ” mellanrum. Då faller min blick på sjoket med tapeter som jag rensat bort, och vänder på bunten. Jodå, man hade jämnat till ytan som skulle tapetseras, med att först tapetsera ett lager med tidningspapper och jag läser: ”ÖSTGÖTEN, FREDAGEN den 16 OKTOBER 1919.” Som på beställning, det gjorde att de gissningar vi hade, om byggtid, stämde.

...mera tyre

Att furuvirke med inslag av tyre är långt mer hållbart jämfört med furuvirke utan tyre är ju en sanning med mycket låg tradition. Det har människan vetat om i årtusenden. Det är ju då mycket märkligt att vi tror oss att med konstgjorda kemikalier kunna ersätta tyret. Tyret finns ju där helt naturligt. Förr så var det naturligt att man gick ut i skogen lite då och då för att med yxa hugga in skador i tallar. Trädet svarar då med att plocka fram sitt konserveringsmedel för att skadan inte ska ge bestående skador. Visste man med sig att det om några år var dags att byta sina fönsterbågar i husen så gick man ut och inventerade sitt bestånd av fetved. Om det inte fanns tillräckligt så såg man till att fixa till skador som skulle ge fetved i de lämpligaste träden. Det finns en förening som heter Fetvedens Vänner. De har en hemsida som beskriver hur man får furor att producera tyre. http://www.fetvedensvanner.com/ Vid gamla kvistar i växande träd är det till exempel redan igång en naturlig process som man kan utnyttja för att ge ännu mer fetved. När en kvist bryts av på ett växande träd blir den yttre splitveden också skadad. Då bildar furan tyre för att stoppa förruttnelsen.

Jag ser att i virket man har använt till fönsterbågarna i Tinnerö, att det är mycket kvistar. Där är det tyre i hela virket. Det har säkert inte varit lätt att såga och att fräsa eller hyvla ut listverket. Men jag tycker mig ana att det nog inte bara är av skönhetsvärdet man formar en fönster- eller golvlist som man gjort. Det finns ganska mycket sprickor i listerna, som nog kommit med åren när huset rört sig i väder och vind eller kanske redan när det hyvlade virket torkade. Om virket inte varit så bemängt med tyre så hade det nog bildats betydligt allvarligare skador som skulle gett stora hållfastproblem.

Tyre, Töre, Tjärved, Fetved, kärt barn har många namn.

Läs vad som står i Svensk etymologisk ordbok (1922). I Projekt Runeberg finns beskrivet ord och ordstammar, men även kopplingar till det fornnordiska språket.

Utdrag ur Projekt Runeberg, Svensk etymologisk ordbok http://runeberg.org/svetym/

töre, tyre, kådig furuved, i riksspr.

även: torr ved, Rhezelius o. 1635, Linné
osv.: ty re; Linné 1747: töre; i dial.
även: torre = isl. tyr(o)i, no. tyr(v)e,
fore, av urnord. *tirwia~ av ä.
*terwia-n., en speciellt nordisk bildning av
stammen *terw- i tjära (se d. o.), besl. med
trä; jfr det likabetydande litau. dervå.
Med avs. på formen se Kock Uml. u.
Brech. s. 230 o. i fråga om bildningen
jfr kollekt, böke, eke, törne, virke
osv. ävensom urnord. *ferwia- (se
Fyris) till urnord. *ferwön, ebb,
strandbädd (se Fjäre) som *terwia- (= töre)
till *terwön (= tjära). Samma betyd,
av ’töre’ har i no. även f yre, egentl.:
furuved, furuskog - sv. dial. fyre (se
fur). - I ty. i stället kienholz : kien (se
kimrök); hos Homerus Odyss. XVIII:
åaidas ack. plur. (till daiö, antänder).

En renskrapad fönsterkarm med en av de många kvistarna

 

Under ytan