Efter ett ofrivilligt stopp

Detta inlägg får bli en sammanfattning om vad som hänt sedan sist. Efter en sprucken Bakercysta och konvalescens så är jag med på bana igen. Det finns lite bilder att presentera, men framför allt vill jag presentera Ola:

 

Ola kommer att jobba ett tag i naturreservatet med diverse åtgärder. Ola har greppat sickeln och färgskrapan med den äran!!! De moderna färglagren av plastfärg är nu borta i hallen och entrén. Hela renoveringen i Tinnerö mangård går ut på att vi ska backa bakåt i tiden genom att ta tillbaka bland annat färger  och tapeter och måla om och ersätta tapeter så nära ursprunget som möjligt. Här i hallen har vi hittat det färglager som ligger direkt på grundfärgen. Vi kommer att få mer hjälp av Marie Hagsten från Östergötlands Länsmuseum att ta ut ett färgnummer så vi kan beställa nylinoljefärg.

 

Nu gäller det också att hitta tapeter som går i samma stil och med ungefär samma färgskala. I salen finns små tapetfragment som ligger direkt på det första tidningslagret. Det tapeten finns också med på en bild som är tagen, med Ture Svensson sittandes vid ett litet bord med några krukväxter. Troligen är det ett foto taget vid en högtid. Vilken högtid är oklart så här långt. I bakgrunden på bilden är den öppna spiseln i salen och på väggen syns också den första tapeten. Tapetens mönster är mycket tidstypiskt, med vinrankor i en ganska mörk färgskala.

 



Den tapeten är klistrad på ett tidningslager där jag hittat denna text:

Om någon till äventyrs inte kan läsa texten så står det:
ÖSTGÖTEN, FREDAGEN den 10 OKTOBER 1919
Det betyder att tapetseringen skedde någon gång efter det datumet.

En annan tapet vi hittat, har en för tiden ganska vanligt mönster. Den kallas ibland för "Gröttapeten". Det kan man förstå, för i stora sjok och lagom avstånd ser den faktiskt ut som havregrynsgröt. Eller hur?





Gröttapet

 

En annan sak som är otroligt spännande och som har en historisk länk långt bak i tiden är "Lerklining". Som jag nämnt tidigare så har jag i samband med arkologiska undersökningar i området funnit det som inom arkeologin också kallas lerklining. Det kan vara huslämningar från tidig järnålder. Men då måste huset ha varit utsatt för brand, av våda eller kanske nedbränt för det var dags att bygga ett nytt hus. Tack vare hettan i samband med branden så övergick den torkade leran till keramik och finns alltså kvar i marken ibland i ganska stora sjok. Lerklining består av lermjöl, sand och något eller några material med långa tunna fibrer t ex halm, hö, nässlor, hår osv. Lermjöl är torr blålera som malts. I dagens lerklining använder man Lermjöl, finkornig mursand, linhalm och något animaliskt lim t ex benmjöl. Sedan är det bara att lägga linhalmen i vatten. Det tar några dagar innan halmen sugit åt sig lagom med vatten.
Detta är en bild tagen nere vid golvet. Man ser vasstråna som ligger vågrätt och som har som uppgift att förankra lerkliningen mot väggstommens plankor. I forntidens väggkonstruktion fanns förstås inte plankor, så de gjorde väggkonstruktionen med hjälp av att fläta tunna grenar. Därefter smackade de in den färdiga lerblandningen i flätkonstruktionen. Vi hittar exakt samma lerbitar i forntidens huslämningar som vi hittar i "dagens" gamla väggar.

Här är en bit från en vägg i salen med spår efter vasstrån.



Att ta ut färgkulörer

Det är inte lätt! Så det är väldig tur att jag har lätt att få professionell hjälp av Marie Hagsten från Östergötlands Länsmuseum. Vi gick genom de ytor som jag skrapat fram så här långt. Vi har som en utgångspunkt att vi vill se vilken som var den första färgen. Det jag kunnat konstatera så här långt är att det yttersta lagret är plastfärg och kanske ytterligare 2-3 lager. De är ganska lätta att identifiera eftersom de lätt släpper lager för lager, med lite tryck med en nagel. Så med lite pillande har vi lyckats identifiera den vita färgen som fanns på golvlister, fönsterkarmar, fönsterfoder, dörrar osv.
NE S1005-Y10R. Dessutom en färg på dubbelfasspånten i hallen, NE S2030-Y30R. Den senare hittade vi under, där det hade suttit en konsol till en hatthylla. Jag får nog planera för minst ett par, kanske tre klädhyllor i hallen så alla besökare känner att de är välkomna och att de inte behöver gömma sina ytterkläder för att de inte ska ligga i vägen. Det blir nu viktigt att spara några färgtrappor så man kan se historien. Det är en stor utmaning och svårt, så jag ser fram emot det jobbet.

Vad kan detta bli?

Lugn bara, det finns tre till. Jodå, det ska bli ett par parkbänkar som säkert kan hitta sin plats någonstans vid Tinnerö mangårdsbyggnad. Det gäller att alltid hålla ögonen öppna, för jag hade nästan gett upp. Hade letat och frågat runt på kommunen, men ingen visste var de hade tagit vägen när de skulle avvecklas. De hade blivit omoderna! Kan man tänka sig att en så traditionell parkbänk kan bli omodern. Jag kommer ihåg dessa. De fanns bland annat i Trädgårdsföreningen, vilket var min skolväg till Linnéskolan på 50-talet. Omoderna? Jag tror nog att de som skulle flytta dom tyckte att de var för tunga! Med tre tjocka ekplankor, två stycken som sittbrädor och en som ryggstöd och två gjutjärnsgavlar, det var klart att de var tunga. Det var väl lite av idén med det hela. De stod kvar där de ställes ut. Inte som nu när det varit lite party i Trädgårdsföreningen så ligger dagens soffor lite här och var i parken. Nu ska bara den här fjärde och sista torka. Det tar kanske 3-5 dagar innan zinkmönjan torkat sig hård. Sedan ska jag köra ut dom till Sven-Erik så han får såga till ekplankorna och montera dom. Det ska bli spännande att se om det blir samma färg som jag kommer ihåg. Gjutjärnsgavlarna blir nog i alla fall svart, eller?

Ett tack till Gysinge

Kan det bli bättre! Jag tänker på innehållet i denna bild. All golvlist var utbytt, men så hittade jag den här biten med alla färglager. Den satt som skydd för ett par vattenledningsrör inknölade i en trång smatt. Nu vet jag vilken kulör som gäller, den som är närmast grundfärgen. Att det är rätt golvlist vet jag tack vare att det i alla vindsutrymmen också finns denna golvlist, dock omålade. Vi ska ju backa hela huset till hur det kan ha sett ut från början. Så nu gäller att förbereda för såpskurade golv, vedspis i köket, även den vedeldade ugnen som det finns rester av i köket, m m. Men vissa eftergifter måste vi anpassa oss till, exempelvis handikappanpassning.  Nästan samtidigt så tog jag bort lite tapetlager för att kunna kontrollera lerkliningen, jodå den satt skapligt fast, tack vare den fastspikade ståltråden. I ståltråden satt parallella vasstrån vågrätt fastnajade, med kanske, 1,5 ” mellanrum. Då faller min blick på sjoket med tapeter som jag rensat bort, och vänder på bunten. Jodå, man hade jämnat till ytan som skulle tapetseras, med att först tapetsera ett lager med tidningspapper och jag läser: ”ÖSTGÖTEN, FREDAGEN den 16 OKTOBER 1919.” Som på beställning, det gjorde att de gissningar vi hade, om byggtid, stämde.

...mera tyre

Att furuvirke med inslag av tyre är långt mer hållbart jämfört med furuvirke utan tyre är ju en sanning med mycket låg tradition. Det har människan vetat om i årtusenden. Det är ju då mycket märkligt att vi tror oss att med konstgjorda kemikalier kunna ersätta tyret. Tyret finns ju där helt naturligt. Förr så var det naturligt att man gick ut i skogen lite då och då för att med yxa hugga in skador i tallar. Trädet svarar då med att plocka fram sitt konserveringsmedel för att skadan inte ska ge bestående skador. Visste man med sig att det om några år var dags att byta sina fönsterbågar i husen så gick man ut och inventerade sitt bestånd av fetved. Om det inte fanns tillräckligt så såg man till att fixa till skador som skulle ge fetved i de lämpligaste träden. Det finns en förening som heter Fetvedens Vänner. De har en hemsida som beskriver hur man får furor att producera tyre. http://www.fetvedensvanner.com/ Vid gamla kvistar i växande träd är det till exempel redan igång en naturlig process som man kan utnyttja för att ge ännu mer fetved. När en kvist bryts av på ett växande träd blir den yttre splitveden också skadad. Då bildar furan tyre för att stoppa förruttnelsen.

Jag ser att i virket man har använt till fönsterbågarna i Tinnerö, att det är mycket kvistar. Där är det tyre i hela virket. Det har säkert inte varit lätt att såga och att fräsa eller hyvla ut listverket. Men jag tycker mig ana att det nog inte bara är av skönhetsvärdet man formar en fönster- eller golvlist som man gjort. Det finns ganska mycket sprickor i listerna, som nog kommit med åren när huset rört sig i väder och vind eller kanske redan när det hyvlade virket torkade. Om virket inte varit så bemängt med tyre så hade det nog bildats betydligt allvarligare skador som skulle gett stora hållfastproblem.

Tyre, Töre, Tjärved, Fetved, kärt barn har många namn.

Läs vad som står i Svensk etymologisk ordbok (1922). I Projekt Runeberg finns beskrivet ord och ordstammar, men även kopplingar till det fornnordiska språket.

Utdrag ur Projekt Runeberg, Svensk etymologisk ordbok http://runeberg.org/svetym/

töre, tyre, kådig furuved, i riksspr.

även: torr ved, Rhezelius o. 1635, Linné
osv.: ty re; Linné 1747: töre; i dial.
även: torre = isl. tyr(o)i, no. tyr(v)e,
fore, av urnord. *tirwia~ av ä.
*terwia-n., en speciellt nordisk bildning av
stammen *terw- i tjära (se d. o.), besl. med
trä; jfr det likabetydande litau. dervå.
Med avs. på formen se Kock Uml. u.
Brech. s. 230 o. i fråga om bildningen
jfr kollekt, böke, eke, törne, virke
osv. ävensom urnord. *ferwia- (se
Fyris) till urnord. *ferwön, ebb,
strandbädd (se Fjäre) som *terwia- (= töre)
till *terwön (= tjära). Samma betyd,
av ’töre’ har i no. även f yre, egentl.:
furuved, furuskog - sv. dial. fyre (se
fur). - I ty. i stället kienholz : kien (se
kimrök); hos Homerus Odyss. XVIII:
åaidas ack. plur. (till daiö, antänder).

En renskrapad fönsterkarm med en av de många kvistarna

 

Under ytan

Nu går jag inomhus

Nåja, inte för alltid, men nu har jag fått ytterligare ett uppdrag av Linköpings kommun, nämligen att börja med renoveringen inomhus i mangårdsbyggnaden. I uppdraget ligger också att dokumentera tankar och beslut om slutmålet och syftet med husets renovering. Inriktningen blir att backa allt till hur det kan ha sett ut när huset byggdes 1918-1920. Självklart måste det finnas vissa saker som ska finnas för att huset ska fungera i dag och i framtiden. Exempelvis måste huset vara tillgängligt för alla.

Utgångspunkten för renoveringen är att huset kommer att användas som ett nav och samlingsplats i arbetet att göra naturreservatet "Tinnerö Eklandskap, kultur och natur" till en fungerande unik naturtyp i balans. Tinnerö Eklandskap är nästan ensam i Europa, om att kunna visa upp ett eklandskap i balans. Dock, i dag måste man hjälpa växter och djur i den hotade naturen att komma till ett samspel som fungerar. Här hittar du information om kommunens naturvårdsarbete http://linkoping.se/Miljo-halsa/Natur/ . Spara länken så du kan hålla dig informerad om vilka naturvårdsåtgärder som ska göras eller har gjorts i Linköpings kommun.

Vi har valt att börja renoveringen i entrén, hallen och salen på bottenvåningen. Åtgärderna så här långt har varit att skala av de senaste lagren och försöka kika in i de underliggande lagren. Så mycket som möjligt, även det senaste lagret, ska sparas och dokumenteras. Det betyder att fragment av tapeter, färglager och lister sparas och dokumenteras samt fotograferas. Här ovan ser du hur man gjort, för att få lerkliningen att sitta stabilt. Det man ser i hålet är två vasstrån som sitter stabilt fast i väggens brädkonstruktion. Sedan har man smackat på lerkliningen. Vasstråna sitter vågrätt, med ca 1,5 tums mellanrum. De hålls på plats i brädväggen med hjälp av fastspikade ståltrådar. Lerklining är en mycket gammal metod för att få väggar täta mot drag. Vid arkeologiska utgrävningar i området, som jag varit med på, hittade vi huslämningar från tidig järnålder med exakt samma lerklining. Lerkliningen består av lermjöl, fin sand och ett binemedel. Bindemedlet ska fungera som armering och kan vara vasstrån, hår, grässtrån, nässlor eller vanligt "bös" från logen. På järnåldern hade man givetvis inte brädor när man byggde upp en vägg utan man flätade upp en vägg av ris som kunde formas som man själv önskade. Sedan smackade man på lerkliningen så den fick fäste i risväggen. Vi kommer att använda ett gammalt recept på lerklining som fungerat sedan mycket länge:
8 liter lermjöl (ca 10 Kg)
24 liter fin sand (ca 35 kg)
2 liter limvatten
4-8 liter vatten
8-16 liter hackad linhalm
samt, om man har, gammal uppblött lerklining. Så mycket som möjligt ska återanvändas! Receptet ger ca 25-30 liter vilket räcker till ca 2 kvadratmeter.
Lermjöl är torr finmald blålera och limvattnet gör man av något animaliskt lim t. ex. benlim.
Jag kommer i det här projektet att luta mig mycket på gamla kunskaper som finns samlade hos t. ex. Gysinge Centrum för Byggnadsvård www.gysinge.nu .

Tidningen till vänster var klistrad på lerkliningen för att ge en slät yta att klistra den första tapeten på. Lerkliningens yta är ganska grov, därför använder man exempelvis vått tidningspapper eftersom det sträcks slätt när det torkar. En intressant detalj på den här bilden är att det finns ett datum: oktober 1919. Tapetseringen bör alltså ha gjorts straxt efter det datumet.

Vill du läsa mer i ämnet så föreslår jag ett biblioteklån av t ex Handbok No 9 utgiven av Gysinge Centrum för Byggnadsvård, ISBN-13: 978-9197628037 .. Råkar du ha ett fungerande lånekort hos Linköpings Universitet så finns den möjligheten. Annars kan det fungera med ett s k Fjärrlån genom de flesta "stadsbiblioteken". Självklart finns boken att köpa från Gysinge. De har mycket litteratur på sin hemsida.

Inget är som väntans tider, LÅNGA

Det finns massor att göra, men det är alltid något i vägen (snö), så det är bara att se tiden an. Jag målar lite detaljer till växthuset, planerar in lite kurser som jag ska försöka att komma iväg på. Fröodling, Praktisk kurs i fruktträdsbeskärning, Odla i samklang med naturen o s v. Ska jag möjligen ta mig i kragen och äntligen skaffa en knackelie? Fågelåker på 3 ha. Gå med i Fenologinätverket. Undrar om bina har överlevt vintern....... Men det går ju inte att stressa upp sig för att man inte kommer igång. Om jag skulle kolla på årets nyheter hos Runåbers fröer .

Det ser ut att arta sig

Eller hur, visst kommer det att se fint ut när de växt till sig. Gårdsgruset är nu beställt och väntar på transport.

Konkurrens

Nu är det stor konkurrens om pollinerare, men jag hoppas att mina bin väljer det här

eller det här, i stället för de intensivt gula rapsfälten ett par kilometer bort. Jag vill ju ha fullbildade frukter och det blir det bara om hela blomman blir befruktad.

Det går så sakteliga, va' bra!

Så här långt har hallonen kommit på Tinnerö. Jag hoppas att det i år blir lite hallon att plocka och äta. Jag tog tillvara ett antal skott från hallonsnåret som sedan gammalt har stått där jag nu försöker få till en köksträdgård med fyra kvarter.

Gemsrot är en blomma som redan står i full blom. Det är en blomma som kommer där det inte är några andra växter som står i vägen. Jag ska väl se om jag inte hittar ett ställe till som kan passa denna vårblomma där den kanske kan få lite större utrymme att förmera sig på.

Här däremot är det en växt som själv tar för sig så det räcker och blir över.

Maskrosen är en växt som ställer till det för mig som vill ha ett system för att lättare att förstå orsak och verkan. De förökar sig i stort sätt utan könlig befruktning. Så här beskriver "Den virituella floran (klicka på namnet och sök sedan på den växt du är intresserad av)" hur det hänger ihop: Frön bildas asexuellt och detta ger upphov till serier av likadana individ och små förändringar i arvsmassan (mutationer) kan ge upphov till nya former som sedan förökar sig. Man talar i detta fall om maskrosorna som 'apomiktiska småarter' som är mer eller mindre distinkta i utseende, till skillnad från vanliga korsbefruktade arter där skillnaderna i utseende oftast är tydliga. Situationen kompliceras ytterligare av att många maskrossmåarter också kan föröka sig sexuellt. Detta gör att nya anlag förs in i de normalt asexuella och likformiga populationerna vilket ytterligare ökar formrikedomen. Skillnaderna mellan de enskilda småarterna är i regel ytterst subtil och ett par tusen 'arter' har beskrivits i litteraturen.

Ett par tusen arter, häftigt! Men i Sverige får vi nöja oss med cirka tusen småarter uppdelade i tolv artgrupper.

Kantnepetan som jag skrivit om tidigare är nu på plats. Nästan hundra plantor! Jag återkommer med bilder lite senare, när den börjat blomma.